Fyrverkerier



Vi hade precis plockat undan middagen när ett ystert litet dundrande letade sig in till oss genom brevinkastet. Bombräd? Nix. Åskväder? Nejdå. Bara ett gammalt hederligt fyrverkeri uppe vid slottet.

- Fort, på med jackan! Sa jag och hoppade i skorna.
- Varför det? Vi bor tio meter ifrån Royal Mile, svarade kvartsskotten.

Och sen log vi sådär stort och en aning dumt som man gör när man plötsligt inser hur underbart det är att bo så centralt att man kan springa ut och titta på fyrverkerier utan jacka fast det är mitt i vintern.

Långt långt bortom snön

Mirjam på Inchcomb Island

McEwen på Arthur's Seat


Det här är vad jag vill göra idag. Klättra högt högt upp och blicka långt långt bortom snön och kanske få syn på någon slags mål och mening därborta vid horisonten.

Home sweet home

Är hemma nu. Det blev en lite krånglig hemresa, på grund av det så kallade "europeiska snökaoset". Fem centimeter snö och hela TRE minusgrader. "Killer cold snap" stod det på löpsedlarna i Skottland. Johejdu. Så vi fick tillbringa natten på en bänk på Edinburgh Airport och efter 25 timmar kom vi äntligen iväg till Heathrow, där McEwens väska olyckligtvis lyckades försvinna. Men vi två (plus min väska) kom i alla fall hem välbehållna, om än väldigt trötta och smutsiga. 

Nu har jag haft världens mysigaste lilla julafton med min familj som jag saknat så mycket att det nästan är löjligt. Och i eftermiddag kommer kvartsskotten hit. Längtar! Inte bara efter honom utan även efter min mobil, som jag råkade stoppa ner i hans ficka på Arlanda. Så om ni försökt höra av er till mig vet ni nu varför jag inte svarat.

Sista dagen

Idag är en såndär jobbig sista-gången-dag. Sista duschdejten hos Bella, sista sconesbaket, sista turen upp på Calton Hill. Jag ska skriva långa tårfyllda inlägg om min Skottlandshöst och lägga upp nostalgiska bilder, men det får vänta för först ska jag åka hem och fira jul och träffa alla mina nära och kära. Och just precis nu ska vi pussas och packa. Imorgon tar vi flyget hem, men det känns inte riktigt verkligt än.

En god och en dålig nyhet

Den goda nyheten är att snön legat kvar på marken i nästan ett dygn nu. Den dåliga nyheten är att snön ifråga gör att vår chef inte vågar köra tillbaka norrut så han är fortfarande kvar. Men just nu är han ute och virrar runt i stan så vi ska passa på att byta julklappar innan han hinner komma tillbaka och förstöra julstämningen. Synes!

Scrooge på besök i julparadiset

Chefen är här! Usch. Butiken är inte stor nog för oss tre samt hans zombiehund så vi flyr till Bella istället. Därför blir det inte så mycket bloggat just nu. Men de senaste dagarna har vi bland annat handlat de sista julklapparna, våldgästat Bella ungefär varje dag, varit på inflyttningsmiddag hos några vänner som precis fått en lägenhet, träffat en hemskt sött japanskt par, varit på en sista pub night med folk från skolan och promenerat runt i Embra och beundrat snöflingorna som singlar ner från de annars så regntunga molnen titt som tätt (men alldeles för sällan).

SNÖ!

Äntligen är det min tur att skriva ett (jättejättekort) lyriskt inlägg om att vi äntligen fått SNÖ! Så vi måste ut NU!

Pepp!

Visste ni att det finns en filmatisering av Godnatt Mister Tom? Vi såg den hos Bella igår och grät floder. Nästan lika fin som boken. Det är nåt visst med skildringar av andra världskrigets England. Och med buttra farbröder med hjärtan av guld.

Depp

När chefen är dum längtar vi hem. Som när han till exempel ringer och klagar på att en kund ringt honom och sagt att cykeln han tittat på inte såg ny ut. Det kan bero på att cykeln ifråga är två år gammal, saknar ett hjul och att sadeln är trasig. Men nej, vår chef tolkar "cykeln ser inte ny ut" som att "cykeln är smutsig". Och det är vårt fel, för vi har inte tvättat cykeln tillräckligt noga. Det vet han utan att ens ha sett cykeljäveln. Han känner liksom det genom telefonledningarna, ända från Mull där han just nu befinner sig. Så vi var tvungna att tvätta alla cyklar i hela verkstaden en gång till, fast det inte ens gått en vecka sen vi gjorde det sist. Vad vi har lärt oss av detta är att vår chef får Mr Scrooge att framstå som en hygglig typ och att olja och iskallt vatten inte är en bra handkur.

By the way så vill jag aldrig mer cykla i hela mitt liv. Funderar på att starta en velocipedhatsgrupp på facebook.


December på vårt vis

   

Det är ju inte 22 grader som exempelvis i Spanien (hrrrm host) men att vi har blommande rosor här fast det nästan är jul gör mig hemskt lycklig. Den sista bilden har ingenting med saken att göra. Ville bara visa er mitt favoritskyltfönster. Fastnar alltid där en liten stund med ögon uppspärrade så mycket det går för att hinna spara så många foton som möjligt på näthinnan.


Edinburgh Christmas Fair






Språkförvirring*

Niklaus: And according to my guest mother... or is it host mother? My ghost mother!

Bella: Niklaus, are you awake?
Niklaus: No.

McEwens värdfamiljs son: Nice to meet you.
McEwen (blygsam som alltid): You're welcome!

Niklaus (låtsasupprörd): McEwen, how do you DO???!
(alla tittar förvirrat på honom)
Niklaus: Er, that came out wrong. I meant "how dare you"!

Random turist inne i slottet: Are you from Germany?
McEwen: Nein.


*samt andra sorters förvirringar

Småsaker

Vårt kylskåp har drabbats av schizofreni. Den har fått för sig att den är en frys. Har ni någonsin varit med om att äggulan varit täckt av is när ni knäckt ett ägg? Favorittrubaduren på Bobby's kallar oss numera för stammisar. Igår bad han bartendrarna att snygga till vårt bord lite extra fint "för de kommer faktiskt hit varje vecka". Det sov en dansk på vår soffa ett par nätter. Glöggen är slut men inte the holiday spirit för vi ser på ett avsnitt av Mysteriet på Greveholm varje morgon till frukost.

Frågan är om det här intresserar någon utöver mig själv och eventuellt min sambo? Men vet ni, det struntar jag i för det är min blogg. Fylld med småsaker som jag vill minnas. Take it or leave it. Nu ska jag lämna datorn för det är strålande sol idag och jag vill dra med kvartsskotten ut på en vinterpromenad.


What's this? What's this?



Denna underbara lilla adventskalender fick jag med posten häromdagen, av min bästaste bästis Emma i Grenoble. Den är yttepytteliten - lika stor som ett vykort - och har tjugofyra yttepyttesmå luckor. Dem öppnar jag varje morgon med lillfingernageln och bakom dem har jag hittills hittat ett styck ulligt får, en vovve, ett minifyrverkeri och en hög julklappar.

(Hur många förstår rubrikreferensen förresten? Lisen? Camilla?)

Glädjeskutt med tårar i ögonvrån

Imorse fick jag ett mejl som lyste upp hela denna egentligen mycket ledsna dag. Glädjande nyheter! För min del. Mer säger jag inte. Jag har tänt ett tänker-på-dig-farmor-ljus i St Giles' Cathedral och köpt femtielva julklappar i Stockbridge. Min fina kvartsskotte har pussat bort minsta tillstymmelse till tår och ikväll ska jag ut med Embras tjusigaste fransyska.


Om

Min profilbild

H

RSS 2.0